Jag önskar att jag inte brydde mig..
Jag önskar verkligen att jag inte brydde mig.
Att jag bara kunde glömma det som varit och gå vidare med mitt liv.
Bara tänka framåt på det som kommer och aldrig mer se bakåt.
jag vill gå vidare, jag vill kunna leva igen.
Jag vill kunna le och verkligen känna att det är på riktigt.
bara för att jag ler så betyder det inte att jag mår bra.
För jag mår inte bra.
jag mår skit.
Jag försöker att inte bry mig men ibland går det inte.
Jag försöker.
Men jag saknar dig.
Jag saknar din närhet.
Jag saknar det mesta med dig.
Men jag ska klara av det här.
jag klarar mig utan dig, right?
Jag försöker ...
Jag försöker andas med det är som att någon håller händerna runt min hals, jag kan inte andas.
Jag kämpar efter luft, men jag får ingen. Någon vill att jag ska sluta andas. Jag vill.
Jag stryper mig själv med alla dåliga saker, jag förtränger dom bra och tar fram dom dåliga.
Jag vet att jag är patetisk, jag vet att jag måste skärpa mig men jag kan inte.
Gaah, jag blir galen på mig själv.
Försöker släppa taget men det går inte. För innerst inne så vill jag inte.
Jag vill sluta andas, jag vill blunda och aldrig öppna ögonen igen.
Jag kväver mig själv.
Helvete, jag örjar låta som ett jävla psykfall.
Men jag vet ingenting om mig själv längre, jag har tappat bort mig själv någonstans men jag vet inte vart.
Jag vet inte vem jag själv är längre. Jag känner inte mig själv.
Vafan är det som händer med mig, varför låter jag som en jävla psykopat?!
Jag är ju fan sjuk.
Helvete, hjälp mig. Ta bort mina händer från min hals.
Ge mig luft igen.
Ge mig en chans att andas i din närhet.
Låt mig krama dig, andas in din luft. Ge mig en sista chans att försöka.
Eller inte en sista, ge mig en första. För jag har aldrig fått chansen att försöka andas med dig.
Du kom lika fort som du gick.
Du gav mig inte ens chansen att andas ut innan det var dags igen.
Jag kan inte andas.
Ta bort mina händer, låt mig få en chans.
Sitter och grinar som en jävla idiot till Hero men Enrique Iglesias..
Orden är som inristade i mitt huvud.
"I can be you hero baby
I can kiss away the pain
I will stand by you forever
You can take my breath away"
Kommer aldrig glömma dom stunderna för allvarligt några av de bästa i mitt liv.
Jag saknar dig mer och mer hela tiden.
Förlåt, jag vet att jag ska försöka att inte tänka på det, och ja - jag försöker verkligen.
Men kan du inte bara fatta hur jävla svårt det här är för mig?
Jag kan inte låta bli.
Jag måste tänka på dig, eller inte måste men det bara blir så.
Förlåt.
Förlåt att jag bara förstör hela tiden, förlåt att jag gör allting så komplicerat hela tiden.
men snälla se det från min situation..
Jag kämpar efter luft, men jag får ingen. Någon vill att jag ska sluta andas. Jag vill.
Jag stryper mig själv med alla dåliga saker, jag förtränger dom bra och tar fram dom dåliga.
Jag vet att jag är patetisk, jag vet att jag måste skärpa mig men jag kan inte.
Gaah, jag blir galen på mig själv.
Försöker släppa taget men det går inte. För innerst inne så vill jag inte.
Jag vill sluta andas, jag vill blunda och aldrig öppna ögonen igen.
Jag kväver mig själv.
Helvete, jag örjar låta som ett jävla psykfall.
Men jag vet ingenting om mig själv längre, jag har tappat bort mig själv någonstans men jag vet inte vart.
Jag vet inte vem jag själv är längre. Jag känner inte mig själv.
Vafan är det som händer med mig, varför låter jag som en jävla psykopat?!
Jag är ju fan sjuk.
Helvete, hjälp mig. Ta bort mina händer från min hals.
Ge mig luft igen.
Ge mig en chans att andas i din närhet.
Låt mig krama dig, andas in din luft. Ge mig en sista chans att försöka.
Eller inte en sista, ge mig en första. För jag har aldrig fått chansen att försöka andas med dig.
Du kom lika fort som du gick.
Du gav mig inte ens chansen att andas ut innan det var dags igen.
Jag kan inte andas.
Ta bort mina händer, låt mig få en chans.
Sitter och grinar som en jävla idiot till Hero men Enrique Iglesias..
Orden är som inristade i mitt huvud.
"I can be you hero baby
I can kiss away the pain
I will stand by you forever
You can take my breath away"
Kommer aldrig glömma dom stunderna för allvarligt några av de bästa i mitt liv.
Jag saknar dig mer och mer hela tiden.
Förlåt, jag vet att jag ska försöka att inte tänka på det, och ja - jag försöker verkligen.
Men kan du inte bara fatta hur jävla svårt det här är för mig?
Jag kan inte låta bli.
Jag måste tänka på dig, eller inte måste men det bara blir så.
Förlåt.
Förlåt att jag bara förstör hela tiden, förlåt att jag gör allting så komplicerat hela tiden.
men snälla se det från min situation..
Morfar..
igår var jag vid graven, det var första gången på riktigt länge faktiskt.
Jag måste bli bättre på det där med att gå dit.
Anyway, jag saknar honom.
Morfar.. vardagen är tomm utan dig. Jag saknar dig.
Som jag sa förut.. Livet hemma är inte alltid desamma. Jag har inte varit hos mormor på jag minns inte hur länge.
Jag orkar inte. Det känns allvarligt talat som att hon har glömt bort dig.
Ture.. han tog din plats. Eller det känns iaf så, även om det inte är sant.
Men snälla, hjälp mormor. Styrk henne i det hon gör.
Hon behöver dig mer än du anar.
Och mamma.. hjälp henne, stå vid hennes sida.
I alla beslut och val hon gör, stå bredvid henne och hjälp henne.
I svåra tider, hjälp henne se lösningar och framför allt, se ljuset.
Få henne att forsätta.
- hon behöver dig.
Det känns som att vi här hemma inte alltid räcker till...
Jag måste bli bättre på det där med att gå dit.
Anyway, jag saknar honom.
Morfar.. vardagen är tomm utan dig. Jag saknar dig.
Som jag sa förut.. Livet hemma är inte alltid desamma. Jag har inte varit hos mormor på jag minns inte hur länge.
Jag orkar inte. Det känns allvarligt talat som att hon har glömt bort dig.
Ture.. han tog din plats. Eller det känns iaf så, även om det inte är sant.
Men snälla, hjälp mormor. Styrk henne i det hon gör.
Hon behöver dig mer än du anar.
Och mamma.. hjälp henne, stå vid hennes sida.
I alla beslut och val hon gör, stå bredvid henne och hjälp henne.
I svåra tider, hjälp henne se lösningar och framför allt, se ljuset.
Få henne att forsätta.
- hon behöver dig.
Ensamheten..
Izabella Catharina Magnusson Eklund
Helt jävla meningslös.
Tommhetskänslan och ensamheten börjar komma tillbaka.
Det känns som att jag är den enda kvar, den ända i hela världen.
Det känns som att jag står ensam kvar, som att jag är helt ensam.
Det är väl delvis sant.
Jag är ensam. Jag är gjord för det, jag vet hur man klarar av det.
Jag Kan hantera det.
Trodde jag.
Men nu känns allting så jävla tomt, som att allting är slut.
Mitt liv är tommare nu än någonsin annars.
Jag är helt utmattad hela tiden, spelar ingen roll hur mycket jag än sover, jag är bara helt slut ändå.
Jag har ingen ork till någonting längre.
Jag orkar inte.
Tommheten tar över..
När man har som roligast och som bäst, det är då den kommer tillbaka. Ensamheten och paniken.Ångesten över att bli ensam igen.
Vetskapen av hur ont det egentligen gör att vara ensam, den vetenskapen tar livet av mig.
Skola
Okej, nu börjar jag bli helt nojjig över att börja gymnasiet. Typ hela tiden hr jag längtat efter att få göra det men nu vet jag inte längre...
Det känns som agneberg kommer bli så.. jobbig.
Jag känner liksom ingen som ska börja där eller går där typ.
Det känns som att ska man få det någorlunda bra där så behöver man hamna rätt från hela början.
Och jag är ingen som tjej som hittar rätt bara sådär. Det brukar ofta gå ganska dåligt.
Och ja.. agneberg är ingen bra skola att hamna fel på eller inte få några vänner osv.
Fan, jag är äckligt nervös. Det här kan gå åt helvete.
Jag vill inte hamna fel, jag vill inte.
Om det går å helvete så hoppar jag av, helt allvarligt.
fan, jag har ju kommit in på den linjen jag vill.
Kan det här inte bara gå bra.
Kan jag inte bara komma in i ett bra gäng där jag kommer att trivas?!
Det skulle vara awesome.
Jag klarar inte av tre år till av det som jag upplevde förr.
Jag kommer inte klara av det. Då hoppar jag av.
jag måste..
Jag vet inte vad jag ska ta mig till snart, jag är så grymt äcklad av mig själv.. varje gång jag ser mig i en spegel så börjar jag gråta. Jag klarar inte av att se på mig själv, jag blir så grymt äcklad. Tycker att jag är så äckligt tjock. Jag mår dåligt hela dagarna, enbart pga min vikt. Jag kan spy flera gånger om dagen bara för att jag är så äcklad av mig själv. Jag hittar ingen utväg, jag försöker hela tiden gå ner i vikt, men jag går bara upp igen. Jag vet inte hur jag ska vända på det hur jag ska kunna gå ner. Allting går bara åt fucking jävla fel håll. Jag vill bli smal, jag skulle göra vad som helst för det.
Fan, fan, fan. Jag mår så äckligt dåligt, jag vill bara bli smal. Jag äcklas av mig själv, av att se mig i spegeln. Av att tänka på mig själv. När jag ser mig får jag lust att spy. Lust att bara försvinna. Jag är äcklig.
