slutat skriva i denna blogg men detta kommer hit.
hejhej folket.
För det första så har betett mig som en jävla idiot ikväll, vet inte vad det är för fel.
Det har varit sjukt mycket på sista tiden och tillslut kom allt på samma gång.
Jag antar att det är sånt man får ta ><
För det andra så låg jag och kolla på film och kom helt plötsligt att tänka på mormor och morfar.
Min älskade morfar, min morfar.
Jag saknar honom något innerligt mycket.
Det är än idag svårt att inse att han är borta.
Jag kan verkligen inte förstå ibland.
Vissa nätter vaknar jag upp av att jag har gråtit, vissa nätter vaknar jag upp med en extremt stark känslan av att du fortfarande är kvar.
Vissa nätter känns det som att du sitter på sängkanten och vakar över mig.
Men vissa nätter, som den här är allting tomt.
Som ett stort svart hål, ett hål och en plats som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån dig.
Vissa nätter vaknar jag halvt skrikandes med bilderna från dig på sjukhuset inprintade på näthinnan, de bilderna kommer aldrig försvinna.
Mina tankar från först gången jag såg dig där kommer jag aldrig glömma, hela mitt huvud verkligen skrek att det var mitt fel alltihop.
Jag kommer aldrig förlåta mig själv.
Jag älskar dig.
och mormor.. mina tankar går alltid till henne.
Mestadels för att jag är rädd.
Jag måste få säga det här..
Jag hatar henne, på samma gång som jag älskar henne mer än någonting annat. Så sjukt wired.
Jag hatar henne för att det känns som att det är hennes fel att jag inte har min älskade morfar här längre, att det är hennes fel att han är död.
Men på samma gång blir jag arg på mig själv när jag tänker så, för det är ju inte hennes fel, hon kan ju inte hjälpa.
Ibland hatar jag henne pga Ture.
Att hon har gått vidare men inte jag.
Varje gång hon pussar honom sjunker mitt hjärta en bit ner, det gör så ont. I mitt huvud så är det bara så fel :(
Men samtidigt så älskar jag henne mer än någonting annat.
Samtidigt är jag rädd att förlora henne.
Jag har hela tiden henne någonstans i bakhuvudet, tankarna.
Om jag förlorar henne med så vet jag inte vad jag gör.
På något sätt så är känslorna för mormor något extremt splittade.
Jag vill hjälpa henne men jag klarar inte av det.
Jag vill att hon ska ha det bra.
Jag vill verkligen.
För det första så har betett mig som en jävla idiot ikväll, vet inte vad det är för fel.
Det har varit sjukt mycket på sista tiden och tillslut kom allt på samma gång.
Jag antar att det är sånt man får ta ><
För det andra så låg jag och kolla på film och kom helt plötsligt att tänka på mormor och morfar.
Min älskade morfar, min morfar.
Jag saknar honom något innerligt mycket.
Det är än idag svårt att inse att han är borta.
Jag kan verkligen inte förstå ibland.
Vissa nätter vaknar jag upp av att jag har gråtit, vissa nätter vaknar jag upp med en extremt stark känslan av att du fortfarande är kvar.
Vissa nätter känns det som att du sitter på sängkanten och vakar över mig.
Men vissa nätter, som den här är allting tomt.
Som ett stort svart hål, ett hål och en plats som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån dig.
Vissa nätter vaknar jag halvt skrikandes med bilderna från dig på sjukhuset inprintade på näthinnan, de bilderna kommer aldrig försvinna.
Mina tankar från först gången jag såg dig där kommer jag aldrig glömma, hela mitt huvud verkligen skrek att det var mitt fel alltihop.
Jag kommer aldrig förlåta mig själv.
Jag älskar dig.
och mormor.. mina tankar går alltid till henne.
Mestadels för att jag är rädd.
Jag måste få säga det här..
Jag hatar henne, på samma gång som jag älskar henne mer än någonting annat. Så sjukt wired.
Jag hatar henne för att det känns som att det är hennes fel att jag inte har min älskade morfar här längre, att det är hennes fel att han är död.
Men på samma gång blir jag arg på mig själv när jag tänker så, för det är ju inte hennes fel, hon kan ju inte hjälpa.
Ibland hatar jag henne pga Ture.
Att hon har gått vidare men inte jag.
Varje gång hon pussar honom sjunker mitt hjärta en bit ner, det gör så ont. I mitt huvud så är det bara så fel :(
Men samtidigt så älskar jag henne mer än någonting annat.
Samtidigt är jag rädd att förlora henne.
Jag har hela tiden henne någonstans i bakhuvudet, tankarna.
Om jag förlorar henne med så vet jag inte vad jag gör.
På något sätt så är känslorna för mormor något extremt splittade.
Jag vill hjälpa henne men jag klarar inte av det.
Jag vill att hon ska ha det bra.
Jag vill verkligen.
Kommentarer
Trackback
