apieceofmyheartonpaper

gaaah.. det här funkar inte.
Jag kan inte skriva vad det handlar om då de flesta inte borde veta om det här alls, jag har ju glömt. Eller hur?
Det är ju det ni tror och det ska ni få fortsätta tro.
Det är bäst så.
Men innerst inne så går allting åt helvete.
Jag flyttade hit för att få glömma, för att få börja om på nytt.
Men ingenting har blivit bättre, bara sämre.
Minnena tar mig hårdare nu, nu när jag vet att det verkligen är borta för alltid, nu när jag vet att ni är så långt borta.
Allting är över.
Jag har övergett alla mina vänner, allt som jag någonsin har trott på, det har jag bara lämnat.
framför allt. Jag lämnade "den".
En del av er vet vem "den" är men jag nämner inte "den" vid namn av personliga skäl.
Helvete, jag trodde att allting skulle bli så mycket bättre.



Jag trodde att jag kunde strarta ett nytt liv och bara glömma genom att packa mina väskor och bara dra.
Genom att komma så långt bort jag bara kunde, genom att bara försvinna.
Jag trodde att minnerna skulle försvinna, att drömmarna skulle låta mig vara.
Men hur dum få man bli egentligen?
Att jag ens kunde tro något sådant.
Man kan inte fly från sina problem.
Men för några sekunder trodde jag att jag kunde det.
Men ingenting har blivit bättre.
Jag lämnade min familja, mina vänner - alla som jag älskar.
Och för vad?
För en skola som jag antagligen inte ens kommer klara en månad på (eller det känns så just nu iaf -.-') och för en stad, där jag blev mer ensam än någon annan gång i hela mitt liv.
Här har jag ju inga vänner, jag har ingen familj. Jag har ingenting.
Hur fan kunde jag bli såhär dum?
Jag längtar hem, just nu vill jag bara hem.
Men jag vill ju klara av den här skolan, den är ju jättebra men det är svårt.
Jag har knappt klarat första veckan.
Men jag ska försöka, för mammas skull.
Hon har verkligen hjälpt mig, utan henne hade jag aldrig kommit hit.
Men det känns tungt, jobbigt.
Men..
Jag försöker.
Jag lovar.