apieceofmyheartonpaper

Att flytta var nog något av det värsta jag någonsin gjort.
Eller nej, det var det bästa.
Eller jag vet inte.
Det var bra, det var det verkligen.
Fast jag saknar vännerna.
Fast jag har verkligen fått veta vilka som är mina riktiga vänner och inte.
För vissa människor där hemma så är det som att jag inte existerar längre.
Jag betyder ingenting.
För vissa.
Vissa har förträngt, lägger ingen vikt på mig alls längre, som att det inte var värt det.
Men tro det eller ej, men jag har faktiskt också känslor, jag bryr mig faktiskt med.
Jag vet att jag sitter fucking 60 mil ifrån er, jag vet att jag inte kommer vara hemma så ofta men jag finns faktiskt fortfarande.
Jag är inte död.
Jag kommer hem igen, och då kan jag lova att ni inte finns för mig.
Om det inte passar sig att bry sig nu så gör det verkligen inte det när jag är hemma heller.
Jag blir så äckligt trött på vissa människor.
Att ni ens orkar liksom.
Ni är så grymt patetiska, förlåt men det är faktiskt sant.
Man kan inte bara bry sig när det passar.
Det är ju nu jag behöver er som mest, men vissa verkar inte ha förstått det.
Jag menar inte att all uppmärksamhet borde ges till mig osvosv jag menar bara att man kan faktiskt höra av sig ibland, man kan faktiskt fortsätta precis som i vanliga fall.
Men för vissa funkar det tydligen inte så.
Men det är bra, nu vet jag var ni står.


Förlåt, men idag är jag arg.